Kortison

Igår påbörjades en tre dagar lång kortisonbehandling i form av kortisondropp. Är meningen att infektioner som pågår i mitt Centrala Nervsystem atm ska minskas eller i bästa fall elimineras. De vanliga biverkningarna man får av kortisondroppet är att man får en skum metallisk smak i munnen, att man blir varm och röd i ansiktet och att man inte kan sova.

Igår började sköterskan med att ta ett gäng blodprover, typ tio rör ungefär, och sen kopplades droppet igång. Det tog ungefär en och en halv timme, jag fick inte nån särskilt konstig smak i munnen och blev inte röd eller varm i ansiktet. Dock sov jag inte särskilt bra i natt, var trött men kunde inte somna. Och jag blev väldigt kall i armen droppet gavs i, antar att de inte tagit fram vätskan och låtit den nå rumstemperatur innan blandningen färdigställdes och kopplades ihop med mig.

Idag gick allt mycket snabbare, tog ungefär en halvtimme att tömma ut påsen i mitt blodsystem men jag blev varm och lite röd i ansiktet samt fick en growse metallisk smak i munnen. Minttuggummi hjälpte inte så mycket som jag hade önskat, men det handlar ju bara om en halv dag det håller i sig ungefär så det är okej.

Jag är väldigt glad att jag inte är spruträdd över huvud taget, för det kommer bli en hel del sånt framöver. Förutom sista kortisonbehandlingen imorgon (för den här gången) kommer jag börja med injektioner av bromsmedicin en gång i veckan framöver. Men mer om det senare. Nu ska jag ge mig ut på kaffirlimebladsjakt i lilla Gnesta. Wish me luck.

Prioriteringsväxling

Jag har accepterat att jag är en dålig bloggare. Jag får aldrig in nån rutin på att skriva inlägg regelbundet utan skriver bara av mig nån gång per halvår ungefär. Det är väl mest för att jag inte riktigt anser att jag har något speciellt att skriva om.

 Mitt liv har dock tagit en liten vändning nu, a change of direction kan man kanske kalla det. Eller kanske inte change of direction utan mer a scrambling of priorities. Jag har nyligen fått beskedet att jag lider av Multipel Skleros, more commonly known as MS. Och att få veta att man har en kronisk sjukdom sätter saker och ting i perspektiv.

För det första kommer jag inte att hänga kvar här nere i Sörmland. Jag återvänder till Norrbotten. Det är en tanke jag burit i ett par år nu, och nu tar jag fasen det steget. Där uppe har jag ett kontaktnät jag helt enkelt inte orkat skaffa här nere, vilket ju fått lite av en förklaring nu när jag fått diagnosen; jag är så himla trött. Hela tiden känns det som ibland. Jag kan vara superpigg och ha en massa planer på vad jag ska göra för att fem minuter senare vara tvungen att sätta mig ner för att inte benen ska vika sig under mig.

 Men jag är fortfarande positiv. Jag behöver inte få den värsta versionen av MS, jag kanske får ett par skov till för att sen inte få ett skov på några år. Jag kanske springer maraton om trettio år. Inte för att jag vet varför jag plötsligt skulle bli intresserad av att springa, kanske bara för att visa att jag kan? Well, jag tror jag är pushing some peoples buttons när jag är så positiv.

Ärligt talat var det en lättnad att få diagnosen. Att äntligen få veta varför benen viker sig under mig. Varför jag förlorar styrseln över mitt vänstra ben när jag gått en längre promenad, varför jag är så tankspridd, varför jag blir så trött att jag till och med efter att ha sovit en hel natt vaknar och är trött.

 Imorgon kommer jag åka till Nyköpings lasarett för att tre dagar i rad få kortisondropp. Inte tre dagar oavbrutet alltså, utan kommer att åka hem varje dag för att sen återvända till lasarettet nästa dag. Kortisonbehandlingen är till för att dämpa/eliminera infektioner som förmodligen pågår i min kropp just nu, så att skovet dämpas och förhoppningsvis symptomen minskar.

 Jag lovar inte att jag kommer att blogga mer nu, men kanske eftersom jag har nåt att skriva om nu. We'll just have to wait and see.