Jag förstår uppriktigt sagt inte var fascinationen för andra människors lidande kommer från. Mår vi svenskar så dåligt idag att vi måste gotta oss i problem som övervikt, finansiella katastrofer, husbyggen som gått åt fanders, brott, dödsfall, sjukdomar, måste jag fortsätta eller känns TV-programmen igen?
Sen när vi gottat oss i olycka vill vi gärna se vilka idioter folk kan vara och gotta oss i det. Vilka idioter folk är på färjor, på konferensresor, på semestern, när det lågpris-shoppas, hur folk beter sig när de klumpas ihop i ett hus, känns programmen igen där med?
För att sammanfatta: jag förstår inte varför såna program är så populära just nu. Det finns miljoner andra saker man kan göra som skulle vara bättre och ge mer än att se på sånt. Är vi så olyckliga? Och är verkligen dessa program den bästa lösningen för att komma ur den sinnesstämningen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det handlar inte om att vara olycklig eller inte, det handlar om att känna sig smart. "jag är i alla fall inte lika dum som de där..." eller "vi var smarta nog att inte hamna i lika stor knipa som de där i alla fall...", "fattar dom inte att dom blir tjocka av godis? hur dumma är dom egentligen..." osv
SvaraRaderadet är en "quick fix", du mår bättre under de 45 min utan ansträngning eftersom du känner dig smart. Och det är absolut inte bästa lösningen, men en väldigt enkel en ;)
Haha, att det är för att känna sig smart tänkte jag inte på.. Men en fråga är ju hur smart man anses vara när man kollar på sånt :P
SvaraRadera