Kattfnatt och onödig prestationsångest

Jag har tänkt skriva ett nytt inlägg så länge. Sen har jag fastnat i funderingar kring vilket ett bra ämne skulle vara eller var jag kan hitta bra referenser till det hela. Ett uppenbart övertänkande. Just nu händer så mycket annat att jag inte har tid eller energi att försöka komma på ett perfekt ämne, så jag ska bara skriva om aktuella saker i mitt liv som jag tänker mycket på.

Vår minsta katt, Mo, Mostopher, Mosthaniel, Moses, Mosey, Moby.. Kärt barn har många namn är ett utslitet uttryck som passar rätt bra in här.. Min minsta katt i alla fall, har vi åkt in med till veterinären i Nyköping i veckan. Anledningen är att han inte kissat som han ska, och när en katt inte kissar kan det vara urinvägsinflammation, urinkristaller eller i värsta fall urinsten. Det är väldigt allvarligt för en så liten varelse att få, kan bland annat leda till att urinblåsan spricker och katten dör i urinförgiftning. Så man kan minst sagt säga att jag varit sjukt jävla orolig och har inte kunnat fokusera på mycket annat.

När vi var med honom till veterinären skrev veterinären ut smärtstillande/antiinflammatorisk medicin för att han ska komma igång med kissandet. Att passera urinkistaller/urinstenar är nog inte en särskilt trevlig upplevelse kan man faktiskt förstå. Sen fick vi i uppdrag att byta ut sanden i kattlådan mot små plastkulor och med en liten pipett få upp ett urinprov som de skulle analysera för att se om det fanns bakterier/kristaller/stenar.

Veterinärbesöket var i tisdags så igår stannade Robin hemma med honom för att hålla uppsikt så att han inte kissade i den klumpande kattsanden och för att se till att Nemi inte kissade i plastkule-lådan samt för att kunna skynda iväg till Nyköping med ett eventuellt urinprov. Det fick nämligen inte vara mer än fyra timmar gammalt vid analysen. Men Mo kissade inte under veterinärens kontorstider igår så idag var det min tur att stanna hemma och vakta. Efter många om och men (han var misstänksam mot plastkulorna och Nemi ville leka varje gång han närmade sig lådan så han tappade fokus) kissade han! Han satt i fem minuter ungefär och pressade och jag fick kämpa mot min nyfikenhet att se hur det gick för att distrahera Nemi så han fick lite lugn och ro. Så när han var klar pipettade jag upp ett urinprov, fixade över i ett provrör, ringde till Robins mamma så jag fick låna bil och gav mig av mot Nyköping.

Några timmar efter att jag kommit hem igen ringde veterinären. Mo har väldigt mycket kristaller i urinen (struvitkristaller för att vara exakt), och urinen var blodblandad (om man inte kunde tänka sig hur ont det förmodligen gör att kissa ut kristaller föstår man lite bättre nu). Så imorgon ska jag till Animalen i Södertälje (bättre pendeltrafik) och köpa ett specialkattfoder som löser upp struvitkristaller.

Förhoppningsvis är det här en engångsgrej, tyvärr kan urinproblem hos katter vara ett återkommande problem. Speciellt vanligt är det hos kastrerade hankatter. Men nu är det bara att fixa specialfodret och hoppas på det bästa! Jag avslutar detta inlägg med en bild på kvällens huvudperson, precis såhär söt är han just nu när han ligger och sover i mitt knä: